All posts by Per Magnusson

Visar statistik från Danmark att mobiltelefoner är farliga?

2014-11-26Skepticism, SwedishPer Magnusson

På Facebook har jag sett några vänner posta en länk till en artikel från 12:e juni 2014 på hemsidan hos (den lömskt namngivna) Strålskyddsstiftelsen (SSS). Rubriken är “Hjärntumörer ökar i Danmark. 55% fler på tio år”.

http://www.donotlink.com/cods

Om man inte läser så noga eller så värst kritiskt får man lätt intrycket att det här är kalla fakta som visar att det är jättefarligt med mobiltelefoner och att användningen av dessa är orsaken till ökningen i cancerfall. Läser man lite mer noga ser man att de hoppar raskt från påståendet om ökningen i antal cancerfall till ett helt orelaterat påstående om att SSS själva har gjort en sammanställning av forskning som visar att mobilanvändning ökar risken. De påstår också att ett markant trendbrott i cancerfallen skedde i Danmark 2003 som är utgångsåret för påståendet om 55% ökning på 10 år (till 2012). (Vi kan bortse från att de misslyckades lite i subtraktionen och att det bara handlar om 9 år från 2003 till 2012.)

Så, frågan är om det här stämmer.

Om det vore så att mobilanvändningen, som rimligen ökat och blivit väldigt vanlig från och med millennieskiftet ungefär, var orsaken till ökningen av cancerfall så borde man se samma ökning i länder med liknande mobilanvändning som Danmark. T.ex. i Sverige. I artikeln medger dock SSS att utvecklingen i Sverige är en helt annan, men de är lite otydliga på den punkten och anger inga procentsiffror för hur det hela har utvecklat sig i Sverige.

Jag lyckades dels leta upp statistiken från Danmark som SSS byggde sina påståenden på och dels motsvarande statistik från Sverige. Det verkar som om jag hittat samma statistisk som SSS, för jag kunde få fram samma siffror om Danmark som stod nämnda i artikeln.

Statistiken för Danmark hittar man här:

http://www.ssi.dk/Sundhedsdataogit/Sundhedsvaesenet%20i%20tal/Specifikke%20omraader/Kraeft/Nye%20krafttilfaelde%20-%20Regioner.aspx

Statistiken för Sverige finns här:

http://www.socialstyrelsen.se/statistik/statistikdatabas/cancer

Låt oss ta en titt på siffrorna. För Danmark fanns det statistik från 1978 till 2012 och jag har sammanställt den i nedanstående tabell och diagram där det framgår hur många nya fall av cancer i hjärnan eller centrala nervsystemet per 100 000 invånare som rapporterats under olika år.

År	Antal fall/ 100 000	År	Antal fall/ 100 000	År	Antal fall/ 100 000	År	Antal fall/ 100 000	År	Antal fall/ 100 000
1978	14	1985	14	1992	15	1999	20	2006	23
1979	11	1986	15	1993	17	2000	21	2007	24
1980	13	1987	15	1994	17	2001	20	2008	27
1981	13	1988	15	1995	19	2002	21	2009	26
1982	12	1989	16	1996	19	2003	18	2010	29
1983	15	1990	16	1997	18	2004	24	2011	28
1984	14	1991	16	1998	22	2005	23	2012	28

Utvecklingen av antalet nyaupptäckta fall av tumörer i hjärnan eller centrala nervsystemet per 100 000 invånare per år i Danmark. — Utvecklingen av antalet nyupptäckta fall av tumörer i hjärnan eller centrala nervsystemet per 100 000 invånare per år i Danmark.

Notera gärna att år 2003 som SSS använde som utgångsår har en lägre siffra (18) än omgivande år (21 respektive 24), vilket ger en mer uppseendeväckande siffra, nämligen 55% ökning jämfört med 17% om man hade valt 2004 som utgångsår. En gissning är att det inte är en slump att SSS valde att utgå just från 2003.

Om det nu vore mobilanvändning som orsakade ökningen för den här sortens cancer så är det lite märkligt att ökningen ser ut att ha varit ganska stadig sedan åtminstone början av 80-talet då mobilanvändning var rätt ovanlig och då det definitivt inte fanns några mobiler där man höll antennen mot huvudet. Normalt tar det ju dessutom ganska många år från att man exponeras för en cancerrisk tills man utvecklar cancer, så man kan undra om SSS menar att mobilanvändningen på 60- och 70-talen är orsaken till början av den här kurvan. Eller var det kanske rullbandspelare och utsvängda jeans som ökade risken för hjärntumörer då?

Jag har ingen aning om vad som ligger bakom den här ökningen, men det finns verkligen inget som pekar ut just mobilanvändning. Kanske är det bara effektivare diagnosmetoder för tumörer eller bättre rapporteringssystem som ligger bakom?

Som sagt så borde utvecklingen av antalet hjärntumörer i Sverige ha varit likartad den i Danmark om orsaken till ökningen i Danmark är ökat mobilanvändande, vilket ju rimligen har varit ungefär densamma i de två länderna. Här är statistiken från socialstyrelsen över förekomsten av motsvarande nya cancerformer i Sverige under samma period:

År	Antal fall/ 100 000	År	Antal fall/ 100 000	År	Antal fall/ 100 000	År	Antal fall/ 100 000	År	Antal fall/ 100 000
1978	13,4	1985	15,7	1992	15,165	1999	14,48	2006	15,5
1979	12,735	1986	15,775	1993	14,765	2000	13,905	2007	14,67
1980	13,175	1987	15,515	1994	14,745	2001	13,435	2008	14,7
1981	12,37	1988	15,29	1995	15,17	2002	14,26	2009	14,635
1982	14,06	1989	15,655	1996	14,02	2003	14,475	2010	15,97
1983	14,84	1990	15,405	1997	15,3	2004	14,085	2011	14,645
1984	16,25	1991	13,675	1998	15,39	2005	16,04	2012	13,505

Som synes har antalet fall per 100 000 invånare legat nästan still under perioden. Om man jämför 2003 med 2012 så som SSS behagade göra för Danmark så ser man till och med att antalet fall per 100 000 invånare råkar ha minskat med 7%! Så om SSS tyckte det var vettigt att dra en slutsats om mobilanvändningens påverkan på hjärncancer baserat på siffrorna från Danmark så är det lika vettigt att med utgångspunkt från de svenska siffrorna dra slutsatsen att mobilanvändning skyddar mot hjärncancer.

Vad den svaga ökning som ändå tycks finnas beror på vet jag såklart inte, men det skulle kanske kunna vara så enkelt att medellivslängden under perioden har ökat, vilket ökar chansen att en person ska utveckla en viss cancerform under sin livstid.

Sammanfattningsvis har Strålskyddsstiftelsen återigen bevisat sin oärlighet genom att på ett missvisande sätt plocka ut väl valda delar av ett statistiskt underlag ur sitt sammanhang för att försöka få det till att radiovågor från mobiler är livsfarliga. Det krävdes en del (men inte jättemycket) grävande för att få fram en mer rättvisande bild av vad statistiken egentligen säger, men de flesta som läser artikeln på Strålskyddsstiftelsens hemsida gör knappast det jobbet. Så om man läser och tror på det som står på Strålskyddsstiftelsens hemsida blir man vilseledd.

En risk med att tro att något användbart som t.ex. radiovågor från mobiltelefoner är farliga, trots att inget tyder på att de verkligen är farliga, är att man helt i onödan avstår från eller undviker något som skulle göra ens liv enklare eller bättre. En kanske värre risk är att man skyller något medicinskt problem på fel orsaker och på så sätt missar chansen att hitta och lösa det verkliga problemet, till stora kostnader (både bildligen och bokstavligen) för en själv och sin omgivning.

2013 fick Strålskyddsstiftelsen föreningen Vetenskap och Folkbildnings förvillarpris. Det var välförtjänt.

Farligheten hos radiovågor från trådlösa nätverk

2014-11-24SwedishSkepticismPer Magnusson

Sorry, another post in Swedish. This one is a comment to a recent article in the local newspaper Corren that described the fear some parents at a school have for the damage they think the WiFi networks at the school might do to their children.

I lördagens Corren (2014-11-22) hade journalisten Lotta Willsäter en artikel om oron en del föräldrar i Åtvidaberg känner för den “strålning” som kommer från skolans trådlösa nätverk:

http://www.corren.se/nyheter/kinda-atvidaberg/stralning-pa-skoltid-oroar-7527968.aspx

Eftersom jag tyckte artikeln innehöll många felaktiga och vilseledande påståenden skrev jag igår (söndag) nedanstående svar till Lotta, men har ännu inte hört något från henne.

Hej Lotta,

Jag läste din artikel i Corren angående strålningsrädsla i Åtvidaberg. Jag kan förstå om det som journalist är svårt att vara väl insatt i alla ämnen man ska bevaka, så jag skulle vilja bidra med vad jag tror är en mer balanserad och vetenskapsbaserad syn på ämnet.

Det vetenskapliga forskningsläget är ganska klart när det gäller risken med radiofrekventa fält i de styrkor som kommer från trådlösa nätverk. Det finns flera välgjorda studier på området, men ingen som antyder att trådlösa nätverk skulle vara farliga. Helt säker kan man såklart aldrig vara i något enda ämne, men trots många välgjorda studier har man alltså inte lyckats hitta något orsakssamband (ofta inte ens ett korrelationssamband) mellan mobilanvändande (som det forskats mer på än trådlösa nätverk) och olika typer av cancer. Wikipedias artikel i ämnet kanske kan intressera:

http://en.wikipedia.org/wiki/Mobile_phone_radiation_and_health

Mobiltelefoner genererar liknande radiovågor som trådlösa nät, men ofta med högre effekt (uppemot 1 W för mobiler istället för 0.1 W för trådlösa nät). Dessutom håller man ju ofta mobilen mycket närmare huvudet än man normalt gör med basstationer och terminaler för trådlösa nät, så om radiovågorna från mobilerna inte orsakar några problem efter uppemot 10 års användning så lär inte de 10 gånger svagare och betydligt mer avlägsna sändarna för trådlösa nät göra det heller. Fältstyrkan klingar snabbt av med avståndet från sändaren, så det spelar stor roll för hur starka fält man utsätts för om sändaren hålls ett par cm från kroppen eller är flera decimeter eller meter bort.

I din artikel refereras till WHO:s klassning av cancerrisken som elektromagnetiska fält från mobiltelefoner orsakar. Jag skulle rekommendera att du inte bara sväljer tolkningen som de oroliga människorna gör, utan istället läser vad WHO har att skriva i ämnet, vilket är både någorlunda kortfattat och lättbegripligt, så det kräver inte en väldigt stor insats. Här är en länk till WHO:s faktablad:

http://www.who.int/mediacentre/factsheets/fs193/en/

Sammanfattningsvis drar de slutsatsen att det finns inget i forskningen som tyder på några kortsiktiga hälsorisker och speciellt att inte “elöverkänslighet” som en del personer tror sig lida av skulle bero på elektromagnetiska fält. Så här skriver de om just det: “Further, research has not been able to provide support for a causal relationship between exposure to electromagnetic fields and self-reported symptoms, or “electromagnetic hypersensitivity”.”

Långsiktiga hälsorisker av mobilanvändning är WHO något mer försiktiga att dra slutsatser om eftersom effekter skulle kunna visa sig först efter mer än 10 år, men de pekar på att de studier som har gjorts hittills inte ger något stöd för hypotesen att mobilanvändning skulle orsaka cancer.

Den cancerriskklassning WHO gett för mobilanvändning är 2B, vilket betyder “möjlig cancerrisk”, och det innebär att man inte lyckats utesluta att det finns en åtminstone mycket liten cancerrisk. I denna klass finns även kaffe och att jobba som snickare. Det finns även en klass 2A med saker som troligen är cancerframkallande och en klass 1 som med säkerhet är cancerframkallande.

Tyvärr är det väl lätt att få en idé om att något nytt (t.ex. trådlösa nät) är farligt och speciellt när man kan kalla radiovågorna för “strålning” som man medvetet eller omedvetet associerar med det väsensskilda begreppet radioaktiv strålning som man ju vet är farligt. Om man sedan får för sig att ens eventuella problem är orsakade av detta nya och får bekräftelse från omgivningen (t.ex. från Mona Nilsson i den lömskt namngivna Strålskyddsstiftelsen) på att så är fallet är det lätt att helt fastna i den idén, trots att den av allt att döma inte har någon verklighetsförankring.

Att personer som tror sig vara elöverkänsliga har någon form av åkomma är uppenbart och inget man ska förringa. Men att uppmuntra deras självdiagnos är väldigt kontraproduktivt och leder lätt till att de gör sig otillgängliga för hjälp som verkligen skulle vara till nytta för dem (kanske stresshantering, kanske KBT, kanske något annat, men säkerligen inte eliminering av trådlösa nät i närheten), samtidigt som de drar med sig andra personer i sin omgivning i det mörker (bokstavligen) det kan innebära att fjärma sig från moderna bekvämligheter som el och trådlös teknik.

Nu tog ju artikeln bara svagt ställning för personerna, men enbart det faktum att de får någorlunda okritisk uppmärksamhet tror jag kan få läsare att helt i onödan bli mer rädda för trådlös teknik. I artikeln bemöts de enbart av kommunfolk som visserligen verkar vara på rätt sida av verkligheten, men som det är lätt att uppfatta som elaka och okänsliga när man läser artikeln.

Det jag vänder mig mest emot är dock den ensidigt positiva “faktarutan” om Mona Nilsson. Den allra mest rättvisande utmärkelsen hon, eller i alla fall hennes förening “Strålskyddsstiftelsen”, tilldelats är nog föreningen Vetenskap och Folkbildnings pris “Årets förvillare” 2013: “Stiftelsen får utmärkelsen ”för sin skrämselpropaganda och vinklade rapportering om hälsoeffekterna av mobiltelefonanvändning och trådlösa nätverk”.”

http://www.vof.se/utmarkelser/arets-forvillare/

Strålskyddsstiftelsen bedriver sin propaganda på många fronter och för drygt ett år sedan såg sig (den legitima) statliga Strålsäkerhetsmyndigheten nödgade att skicka ut ett brev till landets skolor:

https://www.stralsakerhetsmyndigheten.se/Global/Pressmeddelanden/2013/brev-till-skolleldare-angaende-tradlosa-natverk.pdf

Ineldningen av brevet lyder:

“Under senare tid har förskolor och skolor fått en informationsbroschyr med rubriken Uppkopplade barn från Strålskyddsstiftelsen. Vi skriver det här brevet för att stiftelsens påståenden saknar vetenskaplig grund och inte ska stå oemotsagda.”

Tydligen ska Mona Nilsson hålla föredrag i Åtvidaberg på onsdag. Kan man hoppas på att du eller någon annan på Corren kan skriva en ny artikel inför, eller baserat på föreläsningen, där det inte finns en falsk balans som antyder att oron för “strålning” från trådlösa nätverk har någon som helst vetenskaplig grund?

Med vänliga hälsningar

Per Magnusson

Careful when you solder thermal fuses

2014-10-30ElectronicsPer Magnusson

I recently had a duh moment. I was trying to repair a broken fan motor and I had determined that the immediate problem was that a thermal fuse used to protect the stator windings from overheating was broken. I ordered a few new thermal fuses, soldered one in and carefully insulated it electrically using heat shrink tubing.

When I tried to power up the fan, I was surprised to find that it was as dead as before. Some quick troubleshooting revealed that the new fuse was broken. Since the motor had not even made the tiniest jerk when I plugged it in, I assumed the fuse must strangely enough have been dead on arrival and I removed it from the motor.

This is what the fuse looked like when I had removed it:

Dead thermal fuse in heat shrink tubing — Dead thermal fuse in the remains of heat shrink tubing

Fortunately, I had more fuses, so I proceeded to solder another one into the circuit. Wise from my previous experience, I verified that it was working before the operation and I also measured it after I had soldered and heat shrunk it into the motor circuit. To my surprise it was suddenly broken! And I had not even powered the motor up!

Motor with another dead thermal fuse in (black) heat shrink tubing dangling. (The red thing is just an insulated crimp joint.) — Motor with a dangling dead thermal fuse in (black) heat shrink tubing. (The red thing is just an insulated crimp joint.)

This is when the duh moment occurred.

Thermal fuses blow in an unresettable fashion when they reach a certain temperature, in my case around 120 °C. This is the whole point of the component. And I had failed to consider this when I happily soldered the thing in, just as if it were a resistor or some other normal component. There is obviously a big risk – not to say certainty – that both during soldering and while shrinking the tubes, the fuse gets heated to higher temperatures than it can stand.

So how do we get around this problem? I did not have any thermal fuses with long leads that would insulate them during soldering, but with some care it is in fact possible to solder a thermal fuse. Here are the tricks I used in my third attempt:

Do not shorten the leads of the fuse. Leave them as long as they are.
Put several alligator clips on the lead between the body of the fuse and the tip where you apply solder. This is to lead away heat so that it does not reach the body (see picture below).
Solder for as short a duration of time as possible. Preferably less than a second at a time to prevent heating of larger parts of the lead. But be careful to not get a cold solder joint despite this. It’s a delicate balance.
Do not shrink the tubes. Let them just sit there loosely.

Below are some pictures from the process.