Avkoppling
Avkoppling del 2 - Spänningsplan
Som nämnts tidigare så distribuerar man normalt matningsspänningar på
ett modernt kretskort via spännings- och jordplan. I denna del i vår
artikelserie om avkoppling studerar vi impedansen genom mätning med
nätverksanalysator på ett spänningsplan i ett verkligt kretskort
bestyckat med olika avkoppling.
Man inser lätt att det bildas en kapacitans mellan spännings- och
jordplanen i ett mönsterkort och denna kapacitans visar sig vara helt
dominerande när det gäller att hålla nere impedansen hos matningen vid
frekvenser i storleksordningen 1 GHz och däröver. Kapacitansen mellan
planen är proportionell mot planens gemensamma area samt omvänt
proportionell mot avståndet mellan dem. Av denna anledning förbättras
högfrekvensegenskaperna hos avkopplingen om man bygger upp sitt
mönsterkort så att jord- och spänningsplan ligger så nära varandra som
möjligt.
Figur 6 visar uppmätt och simulerad impedans hos ett litet
spänningsplan utan avkoppling på ett 4-lagerskort. Den lågfrekventa
delen av kurvan är identisk med kurvan för en kondensator på 550 pF,
men sedan uppstår ett par resonanser. Dessa kan modelleras i
simuleringen genom att man delar upp planets kapacitans på två delar
med en liten induktans emellan (och ett par små resistanser i serie
med kapacitanserna). Över 800 MHz är impedanskurvan komplicerad och vi
har inte brytt oss om att försöka modellera den.
Figur 6. Uppmätt och simulerad impedans hos ett spänningsplan.
Det är inte så underligt att just detta plan går bra att modellera
upp till ganska höga frekvenser som en kondensator parallellt med en
LC-krets om man tittar på planets lite udda geometri, vilken visas i
Figur 7. Anledningen till planets underliga form är att flera andra
spänningsplan måste samsas på samma kopparlager i detta kort och då
kan man tvingas till den här typen av kompromisser. Pilarna anger var
nätverksanalysatorns portar anslöts via SMA-kontakter inlödda på
obestyckade lödytor för avkopplingskondensatorer på kortets undersida.
Planet består alltså av två separata ytor förbundna med en smal
sektion. Det är den smala delen som modelleras med en induktans och de
två ytorna som modelleras med varsin kondensator. Mätningen som
gjordes var en S21-mätning där resultatet räknades om till shuntande
impedans. 20 dB dämpare användes vid ingångskontakten på kortet för
att förbättra noggrannheten i mätningen, något som är nödvändigt med
de instrument som användes.
Figur 7. Spänningsplanets geometri, ungefärliga mätpunkter (blå pilar), ekvivalent krets och kortets uppbyggnad i genomskärning.
Av kortuppbyggnaden framgår att huvuddelen av kapacitansen inte finns
mellan spänningsplan och det egentliga jordplanet inuti kortet, utan
mellan spänningsplanet och det jordplan som fyller ut utrymmet mellan
ledare och komponenter på bottenlagret. Om man t.ex. av kostnadsskäl
bara har tillgång till fyra lager och mittersta isolationslagret måste
vara relativt tjockt så kan det vara en utmärkt idé att fylla ut med
jordplan på ytterlagret utanför spänningsplanet för att öka
plankapacitansen till mer verkningsfulla nivåer. För att få någon
nytta vid höga frekvenser av denna kapacitans måste det yttre
jordplanet vara väl förbundet med hjälp av många vior till kortets
andra jordplan och/eller direkt till de komponentben som ska
avkopplas.
Vi börjar nu ansluta avkopplingskondensatorer för att se hur det
påverkar impedansen. Vid alla mätningar placerar vi kondensatorer
enbart på den närmsta delen av planet (ytan märkt C1 i Figur 7),
förutom de stora kondensatorerna (47 µF och uppåt) som placeras
till vänster om den smala sektionen.
Figur 8 visar vad som händer om man kopplar in en 100-nF
0603-kondensator till planet. Det mesta blir bättre, dvs. impedansen
sjunker, men vid ca 200 MHz, strax under planets serieresonans,
uppstår en parallellresonans mellan avkopplingskondensatorn och
planets kapacitans. Denna resonans orsakar en impedanstopp på 6
Ω, vilket är betydligt högre än impedansen för planet själv som
var ca 1,2 Ω vid denna frekvens. Över 800 MHz är impedansen i
princip identisk med planets impedans utan kondensator.
Oftast har man ju inte bara en enda avkopplingskondensator. Låt oss
se vad som händer om man kopplar in sju stycken av samma sort.
Effekten illustreras i Figur 9.
Figur 8. Plan med en avkopplingskondensator. En ny resonanstopp har dykt upp.
Figur 9. Jämförelse mellan avkoppling med noll, en
respektive 7 st 100-nF-kondensatorer.
Förutom att impedansen som väntat sjunker vid låga frekvenser (där
kondensatorernas kapacitans dominerar) och medelhöga frekvenser (där
kondensatorernas induktans dominerar) så ser vi ytterligare ett
intressant och positivt fenomen, nämligen att resonanstoppen som dök
upp vid 200 MHz när man hade bara en avkopplingskondensator blir
mindre utpräglad när man lägger till fler kondensatorer. Dessutom
flyttas en annan resonanstopp upp till lite högre frekvenser. Nu har
vi lyckats sänka impedansen för i princip alla frekvenser upp till 600
MHz, medan impedansen är i stort sett oförändrad över 1 GHz. Om kortet
har kretsar som drar mycket ström med en frekvens på ca 1 GHz så är
dock inte just denna design så lyckad. Ännu fler kondensatorer med låg
ESL skulle förmodligen dämpa toppen som nu ligger vid 1 GHz, eftersom
den uppenbarligen redan sjunkit en del (och flyttat sig upp i
frekvens) i samband med att kondensatorer lagts till.
Som nämndes tidigare i artikelserien så finns det en envis myt som
säger att kondensatorer med lägre kapacitansvärden är bättre vid högre
frekvenser. Låt oss testa om det stämmer på vårt spänningsplan. I
Figur 10 jämförs uppmätt impedans när planet avkopplas med 7 st
100-nF-kondensatorer respektive när det avkopplas med 7 st
1-µF-kondensatorer. Som väntat är impedansen betydligt lägre vid
låga frekvenser (om än inte riktigt 10 gånger lägre eftersom den
verkliga kapacitansen inte riktigt är 1 µF hos de större
kondensatorerna). Vid 40-1000 MHz är 1 µF aningen bättre än 100
nF och endast i ett litet område runt 100-nF-kondensatorernas
resonansfrekvens är dessa bättre. Detta tyder på att det inte ligger
så mycket i myten att lägre kapacitans på något magiskt sätt skulle
vara bättre vid höga frekvenser när parasiterna som beror på kapseln
och layouten hålls lika.
Figur 10. Jämförelse mellan avkoppling med 100 nF och
1 µF.
Men kanske är ändå riktigt låga kondensatorvärden som 1 nF bättre än
100 nF vid höga frekvenser? Ett nytt experiment borde kunna ge svar.
Figur 11 visar en jämförelse mellan impedansen när 7 st 100 nF har
monterats samt när fyra av dessa har ersatts med 1 nF i samma kapsel.
Vid låga frekvenser är naturligtvis den högre kapacitansen bättre. Vid
100 MHz uppstår en oönskad parallellresonanstopp mellan 1 nF och 100
nF och i ett område runt 200 MHz där 1-nF-kondensatorerna är
serieresonanta (jämför Figur 3) råkar kombinationen med olika värden
få något lägre impedans än när bara 100 nF används. Över 300 MHz
spelar bara serieinduktansen hos kondensatorerna roll och där blir
alternativen så gott som identiska.
Uppenbarligen fanns det inte heller i detta fall någon fördel med att
byta vissa kondensatorer till lägre värden. Förutom nackdelen med
högre impedans vid låga frekvenser uppstår det alltid en oönskad
parallellresonans när man blandar två kondensatortyper med
serieresonansfrekvenser som ligger långt från varandra. Om möjligt är
det alltså bättre att hålla sig till ett värde. Mer om detta i
teoriavsnittet.
Figur 11. Jämförelse mellan avkoppling med enbart 100
nF och där några kondensatorer ersatts av 1 nF.
I stort sett alltid har man även en eller flera större kondensatorer
på kortet för att ta hand om låga frekvenser och stabilisera
spänningsregulatorn. Figur 12 visar vad som händer om man kopplar in
olika typer av större kondensatorer tillsammans med 7 st
100-nF-kondensatorer. Över 7 MHz är inverkan minimal, men vid lägre
frekvenser sjunker impedansen som väntat, förutom att en keram på 47
µF med sin låga ESR ger en liten resonanstopp (parallellresonans
mellan 47 µF och 7 st 100 nF). Elektrolyten med sin relativt
höga ESR ger ingen resonanstopp, men dess ESR begränsar också hur
långt ned impedansen kan sjunka som lägst i det område där
elektrolytens impedans (eller snarare admittans) dominerar.
Figur 12. Jämförelse mellan olika stora
kondensatorers inverkan på avkopplingen.
© Per Magnusson
|