Avkoppling
Den här artikelserien är resultatet av ett forskningsarbete som
Per Magnusson, Axotron/SP
Devices AB, och Gunnar Karlström, BK
Development AB, genomfört under 2007 och 2008.
Avkoppling del 1 - Bakgrund och kondensatoregenskaper
Att avkoppla matningsspänningar är något man måste göra på så gott
som alla kretskort, men trots att det finns avkoppling i nästan alla
elektronikkonstruktioner så är det vanligt att konstruktörer inte har
så god insikt i hur man ska konstruera avkopplingen för att den ska
bli så effektiv som möjligt. Ofta följer man tumregler med tveksam
giltighet, kopierar gamla lösningar eller bara chansar. Resultatet
blir ibland att det råkar fungera bra, men i en del fall blir
lösningen onödigt dyr eller får sämre egenskaper än den skulle kunna
ha, t.ex. när det gäller EMC (elektromagnetisk kompatibilitet) eller
störningar på interna signaler.
I den här artikeln ska vi försöka ge en ökad insikt i hur olika
designval man kan göra påverkar egenskaperna hos avkoppling på
flerlagerskretskort. Mycket handlar om att förstå vilka parasiter i
form av t.ex. induktans som är viktiga i sammanhanget. Förhoppningsvis
kan artikeln ta död på några myter och möjliggöra för läsaren att
konstruera effektivare och billigare avkopplingslösningar.
Innehållet baserar sig till stor del på mätningar utförda med
nätverksanalysatorer på ett verkligt kretskort och på enskilda
komponenter samt på information från andra artiklar, simuleringar och
på teoretiska härledningar.
Bakgrund
De flesta elektroniska kretsar har en strömförbrukning som varierar
mer eller mindre snabbt över tiden. Samtidigt fungerar de bäst om
matningsspänningen är konstant. Ohms lag säger att man får en
varierande spänning om en varierande ström flyter genom en impedans
som är skild från noll, så för att hålla matningsspänningen så
konstant som möjligt vill man alltså se till att impedansen hos
matningen är låg vid de frekvenser som förekommer i
strömförbrukningen. I radiosammanhang kan detta vara i stort sett en
enda hög frekvens (plus DC) medan matningsströmmen i digitala kretsar
normalt sett är bredbandig och man behöver därför låg impedans i ett
mycket brett frekvensområde.
Spänningsregulatorer har ofta en bandbredd på sin reglerloop på något
tiotal kHz eller mindre och utgångskondensatorerna håller nere
utimpedansen i ytterligare någon frekvensdekad. Högre upp i frekvens
kan regulatorn inte göra mycket för att hålla spänningen stabil. Ofta
har man dock processorer, FPGA:er eller radiokretsar som drar ström
med frekvenser på många tiotals eller hundratals MHz eller ännu högre,
så ytterligare något måste göras för att förse sådana system med
matning av god kvalitet.
En bra lösning i många fall är att använda spännings- och jordplan i
kortet samt att ansluta ett antal kondensatorer mellan dessa för att
hålla nere impedansen vid höga frekvenser så att den högfrekventa
strömförbrukningen inte ger upphov till alltför stora
spänningsvariationer. Hur effektiv avkopplingen blir beror bland annat
på planens utformning, vilka kondensatorer som används och hur dessa
kondensatorer kopplas in.
Impedansen hos en verklig kondensator
I detta avsnitt ska vi lägga grunden till förståelsen av
avkopplingens beteende vid höga frekvenser genom att studera beteendet
hos en enskild avkopplingskondensator mer i detalj. Impedansen hos en
ideal kapacitans minskar linjärt med ökad frekvens och
avkopplingskondensatorer borde därför ge låg impedans vid höga
frekvenser, precis som man vill. Tyvärr beter sig inte verkliga
kondensatorer som ideala kapacitanser för alla frekvenser som är av
intresse. Vid någon frekvens börjar parasitisk induktans (ESL,
ekvivalent serieinduktans) i serie med kondensatorerna spela roll.
Impedansen hos en induktans stiger linjärt med frekvensen, så när väl
serieinduktansen har börjat dominera så blir kondensatorns avkopplande
verkan allt sämre ju högre upp i frekvens man går. Oundvikligen finns
det även en viss resistans (ESR, ekvivalent serieresistans) i serie
med verkliga kondensatorer och en viss parallellresistans
(läckresistans) parallellt med den. Parallellresistansen är dock
ovidkommande i avkopplingssammanhang, så den ignorerar vi. Vår
sammantagna modell för en avkopplingskondensator med parasiter visas i
Figur 1.
Figur 1. Modell av verklig avkopplingskondensator.
Impedansen är summan av impedanserna hos elementen i modellen:
Ekv 1 |
|
Där vinkelfrekvensen ω=2πf har
använts för att förenkla formlerna något. För att få en hållpunkt i
verkligheten kan vi ta en vanlig 100-nF-kondensator med dielektrikum
X7R i 0603-kapsel. Enligt
Murata [1] har en
sådan kondensator en ESR på ca 0,02 Ω och en ESL på ca 0,6 nH.
Det innebär att reaktanserna hos kapacitansen och serieinduktansen har
samma belopp och tar ut varandra vid ca 20 MHz. Denna frekvens är
kondensatorns resonansfrekvens och här blir totala impedansen helt
reell och lika med ESR = 0,02 Ω. Över resonansfrekvensen
dominerar reaktansen från induktansen och den totala impedansen stiger
linjärt med frekvensen. Figur 2 visar beloppet av impedansen hos denna
kondensator samt de olika delkomponenterna i modellen som funktion av
frekvens.
Figur 2. Simulerad impedans hos en 100-nF-kondensator
samt impedansen hos de olika delarna i modellen.
Det kan kanske förvåna att självresonansfrekvensen (SRF) hos
kondensatorn är så pass låg eftersom man brukar använda 100 nF 0603
för att avkoppla kort med frekvenser långt över 20 MHz. Dessbättre är
vi i avkopplingssammanhang inte beroende av att kondensatorn beter sig
som en perfekt kapacitans, utan det räcker med att impedansen är låg,
vilket den är långt över resonansfrekvensen. Vid 10×SRF = 200 MHz är
t.ex. impedansen densamma som vid SRF/10 = 2 MHz, så om vi har samma
impedanskrav vid båda dessa frekvenser är vår 100-nF-kondensator
alltså lika bra i båda fallen. Hur som helst så är den lilla
serieinduktansen i kondensatorn helt avgörande för beteendet vid
frekvenser över SRF. Avvikelsen mellan den blå linjen (ideal
kapacitans) och den svarta i Figur 2 är som synes avsevärd.
Om vi tittar på parasiterna hos ytterligare några verkliga
kondensatorer så finner vi att ESL är i stort sett oberoende av
kapacitansvärde om vi håller oss i samma kapsel. En 0603-kondensator
har alltså samma ESL oavsett om kapacitansen är 1 pF eller 10 µF.
Detta är en mycket viktig observation och leder som vi ska se till
slutsatsen att vi inte har något att vinna impedansmässigt (möjligen
kostnadsmässigt) på att använda oss av lägre kapacitansvärden om vi
håller oss i samma kapsel. Ett lägre kapacitansvärde, exempelvis 10 nF
istället för 100 nF ger 10 gånger högre impedans under
resonansfrekvensen och i och med att ESL är samma för de två
komponenterna så kommer impedanserna en bit ovanför resonans att vara
identiska. Visserligen har 10-nF-kondensatorn en högre
resonansfrekvens, men det är bara precis runt sin resonansfrekvens som
den har lägre impedans än 100-nF-kondensatorn. ESR är normalt sett
högre för kondensatorer med lägre kapacitans (i samma kapsel).
Om man går till mindre kapslar, t.ex. 0402, så minskar ESL en aning.
Det är alltså bättre ur avkopplingssynpunkt att välja kondensatorer
med mindre kapsel. Skillnaden är dock inte dramatisk och kan lätt
dränkas i ströinduktans från en mindre lyckad layout. Tabell 1 visar
data för några relevanta kondensatorer.
Kapsel | Komponent | C | ESL | ESR | SRF
|
---|
0402 | 1 nF X7R | 1 nF | 0,42 nH | 280 mΩ | 251 MHz
| 10 nF X7R | 10 nF | 0,42 nH | 80 mΩ | 79 MHz
| 100 nF X7R | 100 nF | 0,41 nH | 19 mΩ | 25 MHz
| 1 µF X5R | 1 µF | 0,44 nH | 7 mΩ | 8,6 MHz
| 0603 | 1 nF X7R | 1 nF | 0,58 nH | 290 mΩ | 217 MHz
| 10 nF X7R | 10 nF | 0,62 nH | 74 mΩ | 66 MHz
| 100 nF X7R | 100 nF | 0,61 nH | 17 mΩ | 21 MHz
| 1 µF X7R | 1 µF | 0,52 nH | 11 mΩ | 8,9 MHz
| 1210 | 47 µF X5R | 31 µF | 0,79 nH | 1 mΩ | 1 MHz
|
Tabell 1. Data för några kondensatorer, enligt Murata
[1].
Figur 3 visar impedans som funktion av frekvens för kondensatorerna i
Tabell 1. Notera särskilt hur impedansen hos en kondensator med lägre
värde är högre än impedansen hos en med högre värde vid i stort sett
alla frekvenser.
Figur 3. Simulerad impedans som funktion av frekvens för ett antal olika keramiska kondensatorer.
En välspridd myt är att lägre kapacitansvärden ger bättre avkoppling
vid höga frekvenser. Detta stämmer precis runt SRF hos den mindre
kondensatorn, men i övrigt ligger det inget i myten så länge man
håller sig till samma kapsel. Värt att notera är även att skillnaden
mellan 0603 och 0402 inte är särskilt stor.
Det exakta värdet hos ESL är svårt att mäta och påverkas av
mätmetoden. Howard Johnson har t.ex. mätt på uppskalade modeller av
avkopplingskondensatorer [5]
och kommit fram till lägre värden än vad som anges av Murata.
Övriga parasiter
Det är inte bara parasiterna i själva komponenterna som spelar roll,
utan även parasiter på kortet. Kondensatorerna ska som bekant anslutas
till planen och detta sker genom kopparmönster och vior. Främst bidrar
layouten med ytterligare induktans. Om man gör en bra layout för en
avkopplingskondensator så sitter viorna som ansluter den till planen
mycket nära lödytorna, och det är därmed induktansen i viorna som
dominerar vid sidan om induktansen i själva komponenten. En
approximativ formel för induktansen hos ett par av vior ges
i [2] och den lyder (efter konvertering till
metriska enheter):
Ekv 2 |
|
Där h är viornas längd, d är deras diameter och s centrumavståndet
mellan dem. µ är permeabiliteten i vakuum
och µ/(2π) = 2×10-7
H/m. Eftersom avståndet och diametern står innanför logaritmen
så är induktansen alltså ganska svagt beroende av dessa, medan den
beror linjärt på viornas längd. Vill man hålla nere induktansen ska
man alltså ha kort avstånd i kortet mellan avkopplingskondensatorerna
och de plan de avkopplar samt minimera avståndet mellan viorna och i
den mån det är möjligt ha stor håldiameter. Som oftast när det gäller
formler för induktans så är denna formel inte exakt och det finns ett
antal antaganden man gjort för att förenkla matematiken, bland annat
att hela magnetfältet från viorna ligger instängt mellan två plan,
vilket inte är sant för den del av viorna som sticker upp ovanför
planen. Dock ger formeln en fingervisning om hur olika parametrar
påverkar induktansen samt ungefär hur stor den blir. Figur 4 visar
några olika tänkbara layouter. De tre alternativen till vänster har
onödigt hög induktans på grund av olämplig placering av viorna medan
de två senare är bra layouter med låg induktans. Speciellt om
spännings- och jordplanen ligger långt från den sida av kortet där
kondensatorn är monterad kan det löna sig att ha mer än en via per
lödyta.
Figur 4. Layouter för avkopplingskondensator. De tre första
rekommenderas ej eftersom induktansen är onödigt hög, medan resten har
låg induktans.
Låt oss använda Ekv 2 för att beräkna hur mycket induktans som viorna
bidrar med i en typisk layout. Om vi antar att kortet är 1,6 mm tjockt
och spännings- och jordplanen är symmetriskt placerade nära mitten i
kortet så blir h = 0,8 mm. Vidare antar vi en håldiameter på 0,3 mm
och ett centrumavstånd mellan viorna på 1 mm. Detta ger en induktans
på 0,6 nH. Totalt får man därmed en induktans på ca 1,2 nH för 0603
och 1,0 nH för 0402, och man kan notera att den relativa skillnaden
mellan 0603 och 0402 minskar ytterligare om man tar hänsyn till
parasiter i layouten eftersom de parasiterna inte nödvändigtvis
minskar för att man byter kapseltyp.
Howard Johnson mäter
i [3] upp en
minskning av induktansen på ca 20-50% när viorna placeras som i Figur
4 jämfört med om de placeras i förlängningen av kondensatorn.
Om man har plats kan man lägga fler vior runt
avkopplingskondensatorernas lödytor för att få ner totala induktansen
hos avkopplingen och på så vis minska impedansen vid höga frekvenser
ytterligare utan att behöva kosta på sig fler kondensatorer. Detta
visas i högra delen av Figur 4. Efter 2-3 vior per lödyta avtar dock
vinsten eftersom kondensatorns ESL börjar dominera allt mer.
Att lägga till fler vior lönar sig ännu mer om man använder lite mer
exotiska kondensatorkapslar som 0306 eller 0508 där
anslutningsterminalerna ligger längs komponentens långsidor istället
för längs kortsidorna. Denna typ av kapsel har radikalt mindre ESL än
vanliga avkopplingskondensatorer (ner mot 0,05 - 0,15 nH
enligt [1]) och för
att dra nytta av det behöver man många vior. En stor nackdel med
sådana kondensatorer är dock pris och tillgänglighet, men har man
behov av extremt bra prestanda så kan de vara ett alternativ.
Något man ska undvika om man vid höga frekvenser vill få valuta för
pengarna man lägger ut på avkopplingskondensatorer är att låta flera
kondensatorer dela på samma par av vior. Gör man det kommer inte
induktansen att vara nämnvärt mindre med två kondensatorer än med bara
en eftersom via-induktansen inte minskar när den extra kondensatorn
läggs till. Ett specialfall där man trots allt med fördel kan låta två
kondensatorer dela på ett via-par är när kondensatorerna sitter på
motstående sidor av kortet. Då går nämligen strömmen genom de två
kondensatorerna i olika delar av viorna och parasitinduktanserna
hamnar därmed parallellt, vilket ger upphov till lägre impedans.
Om man inte placerar viorna mycket nära lödytorna blir naturligtvis
induktansen hos ledarna mellan kondensatorn och viorna också
signifikant. En fingervisning om hur mycket det rör sig om är att
varje mm ledning tillför ca 0,5 nH. Glöm inte att räkna med längden på
ledningen till vardera lödytan.
Att beräkna induktansen som tillförs av spännings- och jordplanen för
en kondensator som sitter en bit ifrån störkällan är inte helt enkelt.
I [3] hävdas att
induktansen ligger i storleksordningen 0,005 nH/mm, men några närmare
förutsättningar som t.ex. avstånd mellan planen anges inte, så man kan
inte ta det som en universell sanning även om det kanske ger en aning
om storleksordningen.
Howard Johnson argumenterar
i [4] för att man
kan beräkna den extra induktansen orsakad av planen mellan en
avkopplingskondensator och en mätpunkt (t.ex. en krets som ska
avkopplas) genom att använda Ekv 2 på via-paret som bildas av ena vian
vid kondensatorn och ena vian vid mätpunkten där h är avståndet mellan
planen. Här är antagandet att magnetfälten från viorna helt innesluts
mellan planen mer korrekt än i exemplet ovan där formeln användes, men
det är kanske inte uppenbart att planen själva inte bidrar med någon
signifikant induktans. Tabell 2 visar induktansen enligt denna formel
för några tänkbara dimensioner.
Avstånd (mm) | Via-diameter (mm) | Planavstånd (mm) | Induktans (nH)
|
---|
1 | 0,3 | 0,2 | 0,15
| 10 | 0,3 | 0,2 | 0,34
| 100 | 0,3 | 0,2 | 0,52
| 10 | 0,3 | 0,4 | 0,67
| 10 | 0,5 | 0,2 | 0,30
|
Tabell 2. Induktans orsakad av avståndet mellan
kondensator och mätpunkt enligt Ekv 2.
Att tiodubbla avståndet mellan mätpunkt och avkoppling ökar alltså
induktansen med ca 0,19 nH, medan en dubblering av avståndet mellan
planen också dubblerar induktansen. Detta illustrerar dels att det är
fördelaktigt att ha så litet avstånd mellan planen som möjligt och
dels att avkopplingskondensatorer som sitter en signifikant bit bort
från en viss krets ändå bidrar till att avkoppla kretsen. En mycket
viktig slutsats är att induktansen man inför om man har en extra mm
ledare mellan en avkopplingskondensator och dess vior (ca 0,5 nH/mm
enligt tumregeln) kan vara betydligt större än induktansen som införs
om man ökar avståndet mellan kretsen och kondensatorn med 10 mm. Det
lönar sig alltså betydligt mer att fokusera på att minska induktansen
mellan varje kondensator och planen än att försöka placera
kondensatorerna nära kretsarna som ska avkopplas.
Elektrolytkondensatorer
Som avkoppling i frekvensområdet mellan spänningsregulatorns
bandbredd och det område där de keramiska avkopplingskondensatorerna
är effektiva passar ibland elektrolytkondensatorer bra. Den här
artikeln behandlar främst avkoppling vid högre frekvenser, så endast
ett mycket begränsat urval elektrolytkondensatorer har undersökts.
Tabell 3 visar egenskaperna hos ett par kondensatorer ur Sanyos
CV-KX-serie av lågimpedanselektrolyter. ESL anges sällan eller aldrig
av elektrolyttillverkarna, så de värden som finns i tabellen är
uppmätta med nätverksanalysator. Man kan notera att uppmätt ESR är
ungefär hälften av vad tillverkaren lovar som max, men man kan
förvänta sig att ESR ökar vid lägre temperaturer och när kondensatorn
åldras, så de låga värdena är inte direkt förvånande. Elektrolyter
skiljer sig från keramer genom att ESR dominerar i ett brett område
runt resonansfrekvensen eftersom ESR är så hög relativt reaktansen hos
kapacitansen och ESL vid resonansfrekvensen.
Kapsel | Komponent | C | ESL | ESR | SRF
|
---|
6,3 mm | 100 µF 25V CV-KX | 100 µF | (3 nH uppmätt) | 300 mΩ (170 mΩ uppmätt) | 290 kHz
| 8 mm | 330 µF 25V CV-KX | 330 µF | (5 nH uppmätt) | 150 mΩ (80 mΩ uppmätt) | 124 kHz
|
Tabell 3. Egenskaper hos ett par
elektrolytkondensatorer av lågimpedanstyp.
Figur 5 är en jämförelse mellan uppmätt och simulerad kapacitans hos
några olika kondensatorer. De komponentvärden som använts vid
simuleringen har anpassats för att ge kurvor som överensstämmer så väl
som möjligt med de uppmätta kurvorna. Värt att notera är att alla
kondensatorerna håller lägre kapacitans än nominellt, trots att ingen
DC-förspänning låg över dem vid mätningen. Man kan undra om
kondensatortillverkarna kanske har väldigt god kontroll över
kapacitansen och utnyttjar detta samt de stora angivna toleranserna
(±20 % eller mer) till att alltid ligga i undre delen av
toleransintervallet.
Mätningarna gjordes med nätverksanalysator med en fixtur där
kondensatorn shuntade en transmissionsledning. S21-parametern räknades
sedan om till impedans. De uppmätta induktanserna hos både 0603 och
0402 är högre än vad som anges
i [1], vilket
antagligen beror på skillnader i mätmetod. Förmodligen ger den fixtur
vi använde lite för höga värden på ESL, åtminstone för små
komponenter.
Figur 5. Uppmätt och simulerad impedans hos några
olika kondensatorer. De taggigare kurvorna är uppmätta.
© Per Magnusson
|